Om någon skulle fråga mig vilken bild i min dator som betyder mest. Så skulle nog denna bilden hamna på första plats.

Dagen som jag satt i denna pool jag minns det som igår. Det var en söndag, klockan var ungefär 2, jag var själv vid poolen för mamma och pappa var nere vid havet.

Denna eftermiddagen och kvällen var nog den bästa på riktigt länge, och det är fortfarande den bästa. Att på så kort tid lära känna så underbara människor, det är underbart.

Men nu några månader senare, när man nästan börjar gråta när man tänker på dessa underbara minnen från mitt älskade cypern, då vet jag inte om jag ska älska det eller hata?

Jag älskar att jag har fått lära känna dessa personer och att vi fortfarande har kontakt ibland.

Jag hatar att de blir 100-tals km härifårn ( borta i UK) och att jag aldrig kommer få träffa de igen. Jag drömmer dagligen om att när jag går på bussen att de bara ska sitta där eller att de en dag sitter vid ett bord i matsalen och bara är här. Men seriöst hur stor är dem chansen?

Jag kan sitta och kolla igenom bilderna fråg Cypern och svära för mig själv att jag inte tog mer bilder. Har ingen vettig bild på de personerna jag träffade där.

Herregud, nu sitter jag och gråter. Det är stört detta. Vissa dagar bara blir jag på "saknaCypernSåMycketSåJagDör-humör" idag är tydligen en sådan dag.

Behövde skriva av mig. tur att facebook finns så man kan hålla kontakt med folk man troligen aldrig kommer träffa igen. Vi har planerat att träffas igen på cypern, men efter den veckan, då är det bara värre ju.

Önskade att du var här.